underbart skitsnack.
det är så härligt. jag har varit i stallet sedan jag var sju typ, och nästan aldrig riktigt känt att jag passar in. alltid blir man på ett eller annat sätt nertryckt, eller bara allmänt dumförklarad. helt i onödan. jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli accepterad? jag har aldrig varit direkt taskig, har hjälpt till (och i mina yngre dagar var jag kansk ebesserwisser utan att jag tänkte på det) både med stalljourer, aktiviteter och teorilektioner. ändå räknas inte mina åsikter och kunskaper?
jag fick foderhäst som jag hade på ridskolan, en jättefint typad ridponny. vad händer? massa råd man aldrig bett om, massa åsikter om hur jag bör hålla min häst. det värsta är väl ändå att alla vet så mycket bättre, och har åsikter bakom min rygg?
jag kräver inte att alla ska låtsas vara trevliga och glada att se mig. jag vet att det inte är så. men var inte så falska! det räcker med att säga hej. jag menar, det tillhör vanligt folkhyfs. de flesta unga i stallet är bra, men jag har ju känt mig utfryst av vuxna? ._. då är det illa.
nu har det blivit bättre, och vändpunkten var konstig. när jag tog med min halvstörda häst (förlåt chester, men du är för glad åt hoppning för vårt bästa) på tävling, och folk insåg att jag faktiskt hade en häst med potential för allsvenskorna?! är det inte lite random, att jag inte rider så mycket bättre än jag alltid gjort, men att jag har en någorlunda fungerande häst gör att jag kan vara lite mindre utanför? det är sjukt. när jag tänker såhär undrar jag varför jag inte bytt klubb för massor år sedan. men ibland känns det ju bra. oftast dåligt. det ska inte vara så att man undrar varför man öht ens kom till stallet? så ska det inte vara.
VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA ILLA ATT DET GÅR BRA FÖR MIG?
vad är det som sticker i ögonen på er? att jag utvecklats lite snabbare än era döttrar den här terminen? de kommer ta ifatt. att min häst är ohalt, tillskillnad från eran? jävligt bra anledning att ogilla mig, måste jag säga. att jag kämpar som ett djur med min teorigrupp varje vecka, för att hålla pli på dom, och som tack får någon enstaka träning gratis? jag orkar det inte. det fungerar inte. någonstans. den här texten är jävligt självdestruktiv, tror jag, men ack så sann. senaste två åren hat jag allvarligt funderat efter VARJE gång jag varit i stallet, på varför jag åkte dit. felfelfel.
jag är kvar på klubben året ut, tillsammans ska vi bli Östergötlands ungdomssektion 2009. sen vettefan vilken klubb jag åker till.
jag fick foderhäst som jag hade på ridskolan, en jättefint typad ridponny. vad händer? massa råd man aldrig bett om, massa åsikter om hur jag bör hålla min häst. det värsta är väl ändå att alla vet så mycket bättre, och har åsikter bakom min rygg?
jag kräver inte att alla ska låtsas vara trevliga och glada att se mig. jag vet att det inte är så. men var inte så falska! det räcker med att säga hej. jag menar, det tillhör vanligt folkhyfs. de flesta unga i stallet är bra, men jag har ju känt mig utfryst av vuxna? ._. då är det illa.
nu har det blivit bättre, och vändpunkten var konstig. när jag tog med min halvstörda häst (förlåt chester, men du är för glad åt hoppning för vårt bästa) på tävling, och folk insåg att jag faktiskt hade en häst med potential för allsvenskorna?! är det inte lite random, att jag inte rider så mycket bättre än jag alltid gjort, men att jag har en någorlunda fungerande häst gör att jag kan vara lite mindre utanför? det är sjukt. när jag tänker såhär undrar jag varför jag inte bytt klubb för massor år sedan. men ibland känns det ju bra. oftast dåligt. det ska inte vara så att man undrar varför man öht ens kom till stallet? så ska det inte vara.
VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA ILLA ATT DET GÅR BRA FÖR MIG?
vad är det som sticker i ögonen på er? att jag utvecklats lite snabbare än era döttrar den här terminen? de kommer ta ifatt. att min häst är ohalt, tillskillnad från eran? jävligt bra anledning att ogilla mig, måste jag säga. att jag kämpar som ett djur med min teorigrupp varje vecka, för att hålla pli på dom, och som tack får någon enstaka träning gratis? jag orkar det inte. det fungerar inte. någonstans. den här texten är jävligt självdestruktiv, tror jag, men ack så sann. senaste två åren hat jag allvarligt funderat efter VARJE gång jag varit i stallet, på varför jag åkte dit. felfelfel.
jag är kvar på klubben året ut, tillsammans ska vi bli Östergötlands ungdomssektion 2009. sen vettefan vilken klubb jag åker till.
Kommentarer
Trackback
