auroraemily♥

För att: När jag gick i skolan kände jag en sån jävla press varenda dag, att jag var tvungen att kämpa så mycket för att ens ha nån att sitta brevid. Min mentor tog det aldrig på allvar, menade på att "dom är pojkar, har inte börjat intressera sig för tjejer än" ah jo tjena? Ville inte ha 20 beundrare utan några människor som respekterade mig för att jag var människa. Nu kommer några som gick i min klass under ettan och tvåan tycka att jag är dum i huvet etc för ni tycker att ni försökt få mig att känna mig med i gruppen osv. Tack för era försök, det var snällt gjort. På riktigt.

Det fanns ju andra som faktiskt sket fullständigt i att jag satt i rummet. Jobba 2 och 2 blev jobba 3 och emily själv, vilket jag tolkat som att ni fan inte vill ha mig där. Fri placering blev fullsmockat på alla rader utom min. Tack killar! luktar jag illa eller är det tjejbaciller? :S

och så raster, jag delar 0 intressen med er. nollnollnoll. Skyller därför på ingen där. Luncher kan jag knappt räkna hur många jag dels blivit "glömd" på, eller fått plåstra fast mig som ett as för att ha nån att äta med.

jag vet att jag reagerar för starkt på det, att jag borde skita i det osv, men det är inte jag. Jag analyserar ihjäl mig själv. Många tänkte säkert inte ens på att det var så. Hur eller som, allt som hände i skolan gjorde att jag trivdes sämre och sämre, jag började må enormt dåligt av att gå dit. Jag drabbades av utmattningssyndom, utbrändhet, för jag hade för mycket stress och press på mig. Därför slutade jag, för den utbildningen gjorde mig inget gott. Alls. Just då.

Dock saknar jag det jättemycket nu, fast det var så uselt då. I vår kanske jag börjar plugga igen på deltid eller så, men vi får se. Kanske byter jag skola till och med. Någonting som funkar för mig.

Var nu gulliga och tolka inte detta som att jag hatar varenda en av er personligen. Jag gör inte det, jag saknar ju er för tusan! men jag förstår att ni undrar varför jag inte går kvar. Det beror inte på en enda person utan hela grejen med att va ensam tjej och därför mer utsatt (ska det va så?) och en mentor och lärarkår som inte tar på allvar.