Chester
När vi lämnat tillbaka Orla började vi se oss om efter en häst som jag kunde utvecklas tillsammans med. Vi hittade ett par i mjölby-motala-mantorpområdet, och åkte och provred. Med Chester var det kärlek direkt i hagen. Mysig men lite knepig att rida, och jag var fast. Ett par dagar senare åkte vi och hämtade honom, på en studiedag. Den fjärde mars började vår saga.
Han är en holländsk import på 146 cm, med ganska mycket arab i sig. Han har riktigt vackra gångarter och en alldeles extra talang för hoppning. Han blir ibland mycket stark och het mot hinder, något vi jobbat med ungefär hela tiden jag haft honom. Det har också gått i vågor, han var till exempel hur fin som helst förra året tills en tjej råkade rida in i oss på framridninen till en tävling (hon svängde in just bakom hindren när jag var över hindret, vi krockade alltså i landningen), och i och med det fick jag börja om igen. Nu skyndar vi långsamt och hoppar lågt då jag denna säsong satsat på att utbilda honom från grunden istället för att tävla.
Vissa skulle antagligen utnyttja hans hoppvilja och gå uppåt i klasserna så snabbt som möjligt, men... Jag tycker att hästen i första hand ska vara den som är nöjd, så det blir på sin höjd LD tills han är "stabil" där.
I höst blir det nog en dressyrtävling på klubbnivå för att han ska få lite rutin inom dressyren. Han är som sagt riktigt fin, men kan tappa fokus. Han stod förut på ett dressyrstall men passade inte riktigt in i deras verksamhet, med många hästar per ryttare och starkt fokus på tävling. Får man bara koll på honom så han orkar hålla fokus de där 5 minutrarna tror jag minsann procenten skjuter i höjden ;)
Han är en holländsk import på 146 cm, med ganska mycket arab i sig. Han har riktigt vackra gångarter och en alldeles extra talang för hoppning. Han blir ibland mycket stark och het mot hinder, något vi jobbat med ungefär hela tiden jag haft honom. Det har också gått i vågor, han var till exempel hur fin som helst förra året tills en tjej råkade rida in i oss på framridninen till en tävling (hon svängde in just bakom hindren när jag var över hindret, vi krockade alltså i landningen), och i och med det fick jag börja om igen. Nu skyndar vi långsamt och hoppar lågt då jag denna säsong satsat på att utbilda honom från grunden istället för att tävla.
Vissa skulle antagligen utnyttja hans hoppvilja och gå uppåt i klasserna så snabbt som möjligt, men... Jag tycker att hästen i första hand ska vara den som är nöjd, så det blir på sin höjd LD tills han är "stabil" där.
I höst blir det nog en dressyrtävling på klubbnivå för att han ska få lite rutin inom dressyren. Han är som sagt riktigt fin, men kan tappa fokus. Han stod förut på ett dressyrstall men passade inte riktigt in i deras verksamhet, med många hästar per ryttare och starkt fokus på tävling. Får man bara koll på honom så han orkar hålla fokus de där 5 minutrarna tror jag minsann procenten skjuter i höjden ;)
Orla
Bodde hos mig februari-november 2007. Minns provridningen, vi ringde Carina Kind och frågade om hon hade någon eller visste någon som hade en ponny de ville låna ut... Det hade hon, och första ponnyn vi ringde om var Orla. Eller Olga, som hon kallades då. Hon hade då gått med föl ett år nästan, och var inte direkt i kondition. Fastnade ändå för henne, hon var skitmysig och ja, typ perfekt. Första tiden stod hon på Åtvidabergs ridklubb som privathäst där, vilket inte passade madam alls. Hon tyckte det var på tok för många timmar i stallet, och ja. Hon hade ju lite egenheter och stegrade om mina direktiv inte passade henne... Fast det slutade hon med så snart hon kom hem till oss på gården, som tur var.
Vi hade hur kul som helst. Tror nästan min drömponny för tillfället skulle vara en tio år yngre Orla. Vi hoppade bana upp till 90 cm, vilket var hennes "maxhöjd". Hon trivdes inte så bra med högre hinder. På henne lärde jag mig massor, och enligt Charlotte var hon som en unghäst fastän hon var 15 när jag hade henne... Tror det bara var utbildningsmässigt, för i huvudet och hantering var hon hur snäll som helst.
Vi skulle även slutmäta henne eftersom jag ville tävla... Så en roadtrip till Mantorp. Åh, den ädla konsten slutmätning. Vi kom in, de trugade och trugade, hon var ca 141, men efter åtskilliga försök blev hon 139,5. Vi hade fått direktiv från ägaren, en d-ponny ville vi ha om det var möjligt. "Jaha" sa mätmännen och vips blev hon 145. Knasigt det där hur hästar kan växa på 1 minut ;)
Jag minns inte exakt hur det var, men jag tror att Orlas ägares kollega ville ha henne på foder. Jag kände vid den tidpunkten att Orla var en jättebra läromästare på lägre nivå men jag höll på att utvecklas över hennes kapacitet. En svag stund sa jag jag ville sluta vara fodevärd åt henne, och det var nog det värsta jag gjort i mitt liv. Har inte gråtit så mycket för någon annan häst (än). Kände verkligen att jag gjort SÅ FEL. Försökte ändra planerna med ägaren men såklart kunde hon inte ta tillbaka hästen från kollegan. Följde deras resultat på internet och såg senare annonsen när hon var till salu (bilden är från annonsen, jag är tjejen på bilden. Har alla bilder på Olga på mormors extradator) Blev sedan HUR GLAD SOM HELST när jag upptäckte att min lilla pånni flyttat till Överum! Nu bor hon där, jag har hälsat på henne på någon tävling och klappat lite. Tårarna var inte långt bort kan jag ju säga, fastän det gått flera år.
Sann kärlek till den lilla svarta ponnyn som fick så mycket beröm.
