auroraemily♥

När jag var 13-14 var jag ganska provocerande av mig. Jag älskade att säga grejer som väckte debatt och bloggade flitigt på lunarstorm om hur idiotiska mina klasskamrater var. Jag tror att de blev lite sura på mig. Eller nä, jag vet att de blev. Men jag hoppas ni också vuxit upp och insett hur vilsen och bekräftelsesökande man faktiskt var då. Genom att provocera får man veta att man finns.

Nånstans långt inne finns den lilla provocerande trettonåringen kvar inom mig. Det är därför jag bloggar. Den här bloggen ska inte vara någon tråkig "idag-åt-jag-två-ostmackor-till-frukost"-blogg, utan det är lite bra om man blir lite arg när man läser. Jag vill väcka tankar. Dock inte på samma plan och lika mycket personangrepp som när jag var 13, utan mer allmäna situationer man stör sig på. Som de där facebookgrupperna, man läser namnet, fnissar, går med och tycker att det var en väldigt passande grupp. Lite så.

Det är ganska härligt att följa unga tonårstjejers bloggar. Jag känner igen mig. Jag har en nu jag följer som verkar vara jag upp i dagen. Fast lite mer extrem. Idag funderar jag på om hon bloggat om mig... ♣