auroraemily♥

Min erfarenhet av skolpersonal är att de till en början alltid ska bryta ner din vilja så gott det går. Först få dig att säga vad du vill, sen ta det du sagt, köra det i en köttkvarn för att sedan hoppa på det. "Nej tyvärr, det går inte att göra så." Nähä, varför bad du mig komma? Som idag, jag gick till syv för att prata om skolbyte. Möttes av ett fett "Du har all kapacitet i världen har jag fått höra, är mkt duktig i skolan, men vet du vad, distansstudier är för svårt för dig, du är för ung". Här har jag enormt svårt att se varför det skulle finnas distansgymnasium ifall man inte är mogen för det när man är 16. Jag menar, jag fyller 18 om två månader, och jag är, trots min kapacitet som hon påvisade, inte lämplig för studier på distans. Här blev jag arg för jag kände mig så överkörd, och ville ringa mamma så hon fick komma och försvara mig.

Men det konstiga är, att om du motiverar tillräckligt bra så är allt möjligt. De vill bara inte göra något om de inte måste. Det gäller de flesta människor som jobbar inom skola. Jag har, när det gäller skola, nära till tårar (låter som en jobbig tjej som fejkgråter tills jag får som jag vill, men så är det inte. Jag gråter när jag blir ledsen, arg och besviken) OCH om man gråter och förklarar varför man tycker som man gör, så får man helt plötsligt hjälpen man behöver. Det får mig att undra om skolpersonal gillar tårar, eftersom de alltid pressar mig tills jag börjar gråta?

Nu har jag i alla fall fått blanketten och mina betyg hittills. Det enda jag behöver nu är mina högstadiebetyg och målsmans signatur. Och lite tur, snart kommer jag slippa pressen att gå till en skola som inte fungerar, slippa en klass som ger blanka fan i att jag sitter med dem när det kommer till par/grupparbete och får lärare som kanske bryr sig så jag märker det. Det kan ju inte gärna bli värre härifrån. Hoppas jag.